Idag är det exakt tio veckor sen jag blev ensam kvar här i stan. En barndoms evighetslånga sommarlov sen min första föreläsning. Och sen den där måndagskvällen jag satt på en bänk på Nydala och delade en flaska vin med Ellen och Nina under nolleperiodens startkväll. Jag hade precis sagt hejdå och var rätt ledsen. Mitt i allt en stor lättnad över att det äntligen var igång och en stor nervositet över vad som skulle komma.
I perioder kan jag inte somna för att jag känner mig halv, andra dagar går det bra. Jag håller huvudet över ytan. En del av mig är tom men den andra delen lever livet och har aldrig mått så bra som nu. Jag känner mig kluven.
Nu är vi inne på tredje momentet, två tentor är skrivna, en är klarad och den andra är på rättning. Nolleperioden gick fortare än kvickt med underbar grupp och sköna faddrar. Vi har varit Robin Hood och Hollywood, vi har varit plugghästar. Vi har dansat in söndagsmorgnar på Iksu och på krogen. Vi har gått på en sittning och ordnat en andra. Vi har suttit timmar i biblioteket, förträngt böckerna och bara snackat skit. Och en av oss ska flytta härifrån i januari.
Jag kommer gråta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar